I skolan är vi några stycken som brukar hänga med varandra. I det ”gänget” är vi två stycken som inte har en iPhone. Det är Julia och det är jag. Ofta när vi sitter i bamba (matsalen) så är telefonerna uppe. Någon sitter på twitter, en annan spelar eller gör något annat med någon häftig app. Jag brukar skämta om att Julia och jag lever i den riktiga världen. Egentligen är det kanske inte så konstigt att man vill leka med sina telefoner. Men samtalen kan bli konstiga och ganska tråkiga när det bara är en som lyssnar.

Desenaste veckorna så har det blivit ännu mer iPhones, klart jag saknar min och klart vill jag ha en ny. Fast det känns som att ibland är vi andra som inte lever i cybervärlden lika viktiga och lika betydelsefulla. Vi som inte kan uppdatera twitter var tredje minut, spela wordfeud/quiskampen eller lägga ut bilder på instagram.

Jag har en mycket fin vän, hen brukar alltid gå med sin telefon överallt och är ständigt medveten om vad som händer på skärmen: ”hahah, blabla skrev det här”/”jag har fått sjutton retweets” eller ska fota allt och instagramma, ”jag är inne i en skivbutik”. Så folk kan gilla det. Jag tror att de gångerna personen fotar något är de gångerna hen faktiskt tittar upp. Tänk så mycket fint ni måste missa, ni som håller huvud ständigt ner mot era skärmar. Alla de intryck man får vardagligen av staden eller naturen. Det är höst, löven har bytt färg. Fast det kan ni inte ha missat, slår vad om att nu redan har sett ett femtiotal ”höstbilder” på instagram/facebook.

När vi sitter på spårvagnen eller går så pratar jag eller vi om någonting och helt plötsligt märker jag att hen inte lyssnar längre. Jag undrar ofta hur mycket personer som går med sina iPhones egentligen hör på vad man säger? Oftast skiter jag i det och pratar på, skyller sedan på att de inte har lyssnat och missat något oerhört viktigt som har hänt i mitt liv, fast det kanske bara var något alldagligt. Det brukar inte störa mig speciellt mycket att man sitter med sina telefoner.

Men ibland när man faktiskt säger något viktigt. Som om det är något man ska göra eller något som kommer att hända och man senare märker att ingen har lyssnat, ”Vart är du?” ”Vadå är svenskan inställd, vem sa det?”. Ska vi börja sms:a med varandra för att folk ska lyssna på vad man har att säga? Känns väl lite långt eller? Vi är ju faktiskt i samma rum. Att jag nästan varje dag säger ”men jag sa ju det förut” känns som en helt ny grej.

Antar att Julia och jag får fortsätta att prata om hur fint det var på morgonen och vilka vackra moln det var, hur solen sakta smög sig upp bakom kullarna och blänkte i frosten. Samtidigt som de andra får se en bild på sina skärmar, där någon annan har lyckats fånga morgonens magi och lagt ett filter på bilden så att det nästan ser overkligt ut.